När jag kom upp till Storulvån på fredag kväll så vart det en korttur upp till trädgränsen för att kolla att allt funkade. På lördag var det rätt blåsigt så banan fick bli två varv på getryggen uppdelat i två loopar, totalt fyra stigningar. Första backen upp var en chock för kroppen, då uppvärmningen var rejält bristfällig. Jag hade nog inte räknat med att det skulle bli sådant tempo från start. Tror att jag inte var under 190 i puls någon gång. Vid bytet till utförsåkningen slutade det med att hudarna blev ett ormbo under jackan då det blåste så mycket att de inte gick att vika ihop. Flatljus, snödrev och rejäla vindskavlar borgade för en jobbig utförskörning. De två följande looparna gick bra och jag hittade en ok rytm. Fjärde stigningen var lite segare då jag hade börjat bli trött i musklerna. Väl i mål kunde jag konstatera att min insats hade räckt till ett SM silver i H40, endast slagen av suveräne Anders Burman. Förvisso inte det största startfältet i min klass, men ändå extremt nöjd.
medaljens baksida :-) |
Om någon frågat mig 100 fallhöjd innan sista bytet om jag skulle vilja köra någon mer tävling så hade jag sagt nej. Men så här i efterhand känns det som det var rätt kul ändå. Utrustningen fungerade perfekt och nere i skogen där snön var lite mjukare gick PDG skidorna riktigt fint trots sina smala mått. Kommer säkerligen att använda denna setup till längre turer i bra förhållanden där utförsåkningen inte är väldigt krävande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar