Etiketter

söndag 27 maj 2012

forsaleden


Så har sommaren äntligen kommit. Jag och Matilda drog till forsaleden för att springa och bouldra lite. Riktigt bra bouldering om man dessutom vill ha ett sjukt fint ställe och kunna bada lite. Formen är i botten men humöret på topp. Skönt med lite omväxling till skidåkningen.

Den mesta klättringen sker längs en lång klippkant med 90° till lätt överhängande klättring

Ta med en borste, en del fina problem finns under mossan...


Som vanligt fick jag tjejdäng av Matilda





Nu drar jag till Norge en sväng för att åka lite mer skidor. Först Romsdalen sedan Hurrungarne.
Höres!

torsdag 3 maj 2012

Nästan skjuter ingen hare...



Ett av vinterns mål var att hitta en linje ner för Silkentjakkes sydöstvägg. Denna vägg är en av jämtlands största alpina väggar med en fallhöjd på nästan 600 meter. När vi var här i påskas för att göra en vanlig topptur och reka förutsättningarna till en linje var stora delar av sidan i moln och vi fick ingen 100% klar bild av möjligheterna.
Vädret för tisdagen såg bra ut och både jag och Johan Ranbrandt var sugna på ett försök. Med oss på turen fick vi oxå Mattias Skantz (366 toppar på 366 dagar). Väl framme vid Silkentjakke fanns det vad vi kunde se två alternativ. Antingen ett lite mer åt öster, med en diagonallinje på skrå. Klart exponerad hela tiden. Det andra och snyggaste alternativet letade sig upp mellan lite olika klippfält för att sedan avslutas med en smal diagonalramp på skrå sista biten mot toppen. Vi kände oss inte riktigt trygga med något av åken, men bestämde oss för att börja klättra upp på det senare för att se hur långt vi kunde komma och hur det kändes.

Skantz först och jag två, på väg mot diagonalrampen som tar sin början i bildens övre högra hörn.
Som vanligt känns det ofta lite bättre när man väl börjar klättra och vi fick upp hoppet om att vi faktiskt skulle kunna klara av detta. Snön var perfekt.

Johan blickar ner på våra spår.
Centralpartiet av väggen mätte både jag och johan upp till dryga 53° med lutningsmätaren. Lutningen flackade av något när vi kom upp på rampen, dock vart snön mer rutten och vi var nu betydligt mer exponerade. Jag fick äran att ta täten och var rätt säker på att vi skulle klara av att toppa ut. När det inte är mer än ca 15 fallhöjd kvar kommer en liten driva som inte ser ut att vara mycket till problem, vid närmare anblick är det en spricka i snötäcket som glidit isär och sedan drivit igen. Jag kan utan problem slå hål på snöhinnan med yxan och titta in i ett mini bergschrund. För att kringå det behöver man traversera ut på väggen med vad som känns som en halvkilometer under fötterna, i rutten snö. Jag känner att jag skulle velat ha ett rep då. Utan rep tycker jag risken är för hög. Med 95% säkerhet skulle det säkert vara lugnt. men mitt liv är värt bättre odds än 1 på 20. Jag ropar ner till de andra att för mig är det över och att jag kör härifrån. Johan och Mattias är nöjda med det och jag åker ner till dem.

vändpunkten med sprickan och hålet jag slagit upp med yxan i bakgrunden.
Åket ner är otroligt fint, brant och i bra snö. Vi är rätt nöjda trots att vi fått vända med bara några få meter till att fullborda linjen. Berget står kvar och vi kommer igen!

Mattias på väg ner

Mattias och jag kysser asfalten efter 46 kilometer med en snittfart av 37km/h på tidernas sämsta grusväg.