Etiketter

tisdag 5 april 2016

hjärnspöken och brantåkning



Jag har under flera års tid haft en vision om att åka skidor ner för Synder-Storådörrsfjällets östsida. Enligt mig är det den största och brantaste linje man kan åka i Jämtland. Dessutom är den oåkt. Jag har ett flertal gånger varit där med ambitionen att köra den men fått åka hem med ogjort ärende pga dåligt väder. 
Synder-Storådörrens östsida. 
Idag när vi parkerade skotern och började gå in mot Storådörren var allt som vanligt i jämtland, en ok väderprognos som runnit ut i sanden och blivit till heltäckande moln. Jag var allmänt sur och det kändes som ytterligare en bom tur.


Sur och less på vädret på väg in mot Storådörren
Vi beslutade oss att ändå börja klättra upp till första isfallet för att få en bild av hur stort det var. Ganska omgående började det branta på rejält, snön på östsidan var blandat vindpackad och rätt hård. Men vädret gjorde att man knappt såg några konturer. Ungefär mitt på första snöfältet mätte jag lutningen till 54°, Jag tittade upp och visste att det skulle bli värre och snart skulle en brant travers komma varefter man skulle vara konstant rejält exponerad resten av tiden. Jag var helt enkelt skitskraj och ville bara hem. Jag ropade ner till Mattias att jag inte ville fortsätta. Mattias tyckte att vi borde fortsätta upp till traversen. Så då sa jag att han fick gå först. När Mattias kommit ngn meter längre än mig ville inte heller han gå högre. Vi kände båda två att det vore skitjobbigt att vända så här tidigt så jag klättrade upp i jämnhöjd med traversen och tittade vidare upp, det kändes som Mordor. Mörkt, kallt och brant. Fanns inte på världskartan att jag skulle gå över där.  Just då kände jag mig som en riktig fegis. Ville bara sportklättra på soliga klippor med välbultade leder och korta anmarscher. Kunde inte se någon glädje i det jag höll på med. Vi beslutade oss för att vända och nerklättrade till där vi satt på stegjärnen. Åter nere i botten av dalen var det två rejält stukade skidåkare som kände sig allmänt värdelösa.
Efter lite överläggning bestämde vi oss för att i alla fall klättra upp en bit på västsidan för att få något gjort. Vi hade ingen tanke på att det skulle gå att ta sig ända upp. 

Mattias på väg upp för första snöfältet som leder till rännan på väst sidan av Synder-storådörrsfjället.
Med perfekt snö och en värmande sol steg vårt självförtroende för varje meter vi kom uppåt. 50° lutning kändes plötsligt "bekvämt". Tänk vad lite sol, blå himmel och bra snö kan göra. Varje gång rännan svängde öppnade en ny väg upp sig och vi tänkte "en liten bit till kan vi klättra". Efter en dryg timme var vi strax under toppdrivan och kände oss sjukt nöjda. Tänk hur humöret kan svänga! Enda smolket i bägaren var att vi var sena efter att slösat bort massa tid på östsidan. Solen som nu hade kommit fram för fullt stekte på rejält och det började rasa en hel del is. Det var gött med hjälm och vi ville ta oss ner ganska omgående. Jag är säker på att med lite bättre tidsplanering och ett par säkringar så kan man toppa ut helt.  Får bli ett till besök!

När man når upp till rännans nedre del flackar det ut och blir mellan 40-45° ett tag

Ungefär  mitt i rännan brantar det till och smalnar av. 

Inte många meter kvar till toppen. Skulle varit skönt att toppat ut helt. Men fjället står kvar.


strax ovanför det smalaste partiet fanns en liten hylla  där vi gjorde ett snöankare, sedan åkte jag ner ca tio meter , repsäkrad och satte upp ett ankare från vilket vi firade förbi de värsta tio meterna.


Kanske att med lite mer snö skulle även detta parti vara åkbart. Nu tog vi det säkra först och firade  den värsta passagen.

från firningen och resten av vägen ner bjöd på brant och fin åkning.

m
en pissig start på dagen vände till en fantastisk dag. Linjen vi körde syns mitt på väggen.