Etiketter

söndag 24 februari 2013

Korsvattnet III





 Idag hade jag glädjen att få sällskap av Mattias Skantz och Daniel Klintefelt. Vi hade siktat in oss på att få lite bra skidåkning i dag och inte jaga så många toppar. Målet var korsvattnet och sedan fick vädret styra vad och hur mycket vi orkade gå.
   Skoteravlastning i Långsådalen för fjärde gången nu på ganska kort tid. Börjar kunna den här vägen nu. Här hade det snöat en hel del sedan i måndags då jag var här sist.


Vi bestämde oss för att börja med Duvviegaejsie och sedan Lappluvan. Enligt Skantz de två bästa skidfjällen runt korsvattnet (Himmelsraften borträknad). Vi hade parkerat skotern vid Korsvattensåns utlopp i Övre Oldsjön så det var bara att ta sikte rakt västerut. Daniel som hade tyngst utrustning fick spåra :-)


Sista biten upp var det vitt och vi fick ta upp GPS:en för att försäkra oss om att inte trilla ner för den branta och steniga nordsidan på vägen ner.  Med lite mer sikt och stabil snö finns det många branta fina linjer ner på nordsidan.
   På sydsidan upp mot toppen av lappluvan låg det en hel del lössnö. Gles skog och massa små dropp ger en lekfull sluttning med massor av roliga åk. När vi hade toppat ut och åkt ner så drog vi på hudarna en gång till för att köra ett åk till på denna sluttning. Trots vädret vart det en riktigt rolig dag med överraskande fina svängar och mycket trevligt sällskap. Om jag inte vore besatt av nya toppar skulle detta lätt vara ett återkommande mål om man vill åka korta men roliga linjer.

Mattias njuter av en topptur i Jämtland.

Delar av Duvviegaejsies nordöst sluttning.

Nedersta delen av Lappluvans sydvästsluttning


lördag 23 februari 2013

som vanligt igen..




Vaknade upp i Helags, tittade ut genom fönstret och såg att det overkliga vädret från igår var som bortblåst. Nu var allt som vanligt igen. Mulet och molnbas runt 1250 möh. Planen idag var att gå norrut till Härjångsåsen, 1202m och sedan tillbaka via Soenehketjearra och Snusestöten. Tre ganska oansenliga toppar som tillsammans gav dryga tusen fallhöjd. Kändes verkligen som en "avprickningstur" idag. Med bra sikt och stabilare snöförhållanden skulle nog Härjångsåsen kunna erbjuda ett fint åk i sydlig riktning.

Bristfälligt snötäcke med mycket sten, lite varmsnö nu vore bra så inte den driver bort.


Snusestöten

fredag 22 februari 2013

payback


Efter att trevat runt i en vit soppa under de flesta av säsongens turer så betalade fjällen tillbaka i dag. Helt blå himmel och totalt vindstilla. Vi startade tidigt från Östersund och mötte upp med Denny på parkeringen i Kläppen, strax norr om Ljungdalen. Sedan tog vi skotern upp till Helagsstationen. Matilda och Maria gick en plattur i solen och njöt av en solgrop. Jag och Denny tog skotern till sylsjön och parkerade där. 


Predikstolen var dagens mål. Ett fjäll som inte släpper till så lätt. Brant på alla sidor och med flera riktigt fina åk. Tyvärr är snön i jämtlandsfjällen fortfarande väldigt instabil och alla brantare sidor vill man hålla sig ifrån, Även idag hade vi några riktigt obehagligare sättningar.


Vi valde att gå upp på nordsidan som är minst brant. Där hittade vi ett ställe som redan släppt och mest bjöd på sten, kändes som de säkraste sättet att ta sig upp i dag. 



När man väl tagit sig över  branten som omger hela fjället likt en mur plattar det ut och en riktigt fin toppyramid återstår. totalt vart det lite mer än 800 fallhöjd, vilket ger en hög placering i Jämtland när det kommer till effektiv fallhöjd.

måndag 18 februari 2013

Korsvattnet II

Igår kväll packade jag grejorna i bilen igen och drog upp mot mjölkvattnet igen. Denna gång med skoternyckeln. Prognosen såg inte så bra ut, men med lite tur borde jag se något och kanske få gjort några toppar tänkte jag optimistiskt.


När jag kom fram till Korsvattnet med skotern i morse var jag nära att göra en 180° och åka hem igen. Såg inte röken av några fjäll utan det var vitt, vitt och vitt. Jag tog en waypoint på klockan's GPS vid skotern och började ändå gå. Tänkte att jag går en bit och känner hur det känns. Flera gånger under anmarschen fick jag ändra kursen 90° efter att kollat på GPS;en.


När det tillsist började luta uppåt vart det lite lättare att orientera och jag kom upp på första toppen, Jiengetjahke efter 1,5 timme. Där var det nära att jag vände, men då nästa topp bara skulle innebära en kort omväg och ganska få höjdmeter så var det bara fram med GPS;en igen och ta ut en ny riktning. På traversen som följde var det vitare än någonsin. Här fans inga stenar eller annat att hålla riktningen med så jag gick 200 steg och sedan kolla GPS;en. Flera gånger var jag rejält ur kurs och det vart ett sick-sackande fram till nästa stigning.


På toppen räknade jag med att utförskörningen ner till skotern skulle ta rejält lång tid, då förra utförskörningen varit värre än uppfärden. Nollsikt, bristande skare, vindskravlar och  stenar som man inte märkte av förrän man körde in i dem. Men som på begäran lättade molnen en aning och en kort lucka av sikt uppenbarade sig. Det var bara att köra på så fort det gick och hoppas att sikten varade ända ner.


Väl nere vid skotern hade sikten förbättrats avsevärt och jag kunde nästa ana de fjäll jag nyss besökt :-)


lördag 16 februari 2013

plaassagaejsie 971m


Planen var att åka upp mot Mjölkvattnet och parkera i Långsådalen. Därifrån ta skotern till Korsvattnet. När jag väl parkerat och klätt på mig alla varma kläder jag hade, då det var -15° och en bit på skotern,  märker jag att jag glömt skoternyckeln. Inte bra. Kollar lite på kartan och ser om det finns något annat ogjort fjäll på gångavstånd. Hittar Plaassagaejsie som ligger lite dumt till med en rätt lång anmars i förhållande till fallhöjd och att det inte finns någon annan topp att göra samtidigt. Men det är ett fjäll som jag ändå behövt göra förr eller senare så det är bara att dra på hudarna och börja gå.


Vädret klarnade upp allt mer och det vart en riktigt fin anmarsch, sakta vart det varmare och jag kostade på mig en fikapaus med vetebullar och nutella i solen. Glad att jag gick på lätta grejor idag då det bara var 550 fallhöjd men 13km plattgång.


Det var fin snö hela vägen, men samma instabila snölager som i storulvån förra helgen, ibland kunde det vara sättningar på över 100m2 när man gick.






När jag kom tillbaka till bilen var det bara -5° och riktigt skönt så jag tar av mig vantarna och sätter dem bakom backspegeln medan jag tar fram nyckeln och packar in grejorna i bilen. Där blir de sittande tills jag måste stanna och pinka halvvägs till Östersund. Verkar som mitt minne inte var med mig i dag :-)








söndag 10 februari 2013

Öppningshelg i storulvån

Efter vaeride vart det inte helt oväntat sjuksängen. Klart man skulle lyssnat på mamma och stannat hemma :-) Fram mot helgen började det kännas lite bättre. Vad verkar då förnuftigt? Att dra till Storulvån och hänga med trevliga kompisar och gå några fina toppturer, eller ligga hemma och bli helt frisk? Enkelt, mot Storulvån! Vi körde upp på fredag och sov i bussen. På lördag morgon var det -34° nere i Handöl och -24° utanför bilen på Storulvåns parkering. Min plan var att stå emot kompistrycket och istället gå en lugn tur tillsammans med Matilda. Joel, Anette, Mårten, Denny och två till drog iväg för att göra alla fem topparna som lite träning inför Keb Classic.
   Matilda är nu i vecka 32 och det var ett mer passande tempo för mina luftrör att göra sällskap med henne idag. När vi korsade Ulvån bet det bra i kinderna, men desto högre upp på Miektjieburrientjahke vi kom desto humanare vart temperaturen. Vid trädgränsen var det rätt behagligt och man kunde känna solen värma lite grann. Snön var fantastisk och vi fick ett fin åk ner längs sydsidan. Dock finns det ett rejält svagt rimfrostlager i snön och på flera ställen suckade det riktigt ordentligt i snön.

-24° men vindstilla och en sol som börjar värma.

Matilda på väg upp med snasarnas 5 toppar i bakgrunden.
Väl tillbaka mötte vi upp med de andra och hade en trevlig middag och ett skönt kvällshäng. Även Martin och Cissi dök upp.

I dag kunde jag inte stå emot grupptrycket och hängde på upp mot Sönner medan Matilda tog en plattur. Vi vart ett rätt stort gäng med Joel, Anette, Denny, Cissi, Martin och Daniel. Min plan var att gå lugnt och andas genom näsan hela turen, Det gick så där när man har snabba kompisar :-) I dag var det betydligt molnigare och sikten en bit upp på Sönner var minst sagt konturlös. Det var inte någon inversion idag så med vindens hjälp var det rätt kyligt på fjället idag.

söndag 3 februari 2013

vaeride 2013



Trots riktigt dålig uppladdning med en fem veckors förkylning och ingen träning var jag riktigt peppad när jag gick och la mig i förrgår. Jag hade fått vara frisk under perioden i alperna och kände mig nästan återhämtad.

När jag vaknade var det någon som hade kört ner en rotborste i halsen och stoppat fetvadd i näsan, fan. Vid 12 tiden känns det som jag borde ställa in och stanna hemma. Men jag vill så kärna köra så jag bestämmer mig för att åka upp till Duved, värma upp och känna på kroppen. Skulle jag känna någon frossa eller liknande så åker jag hem igen.
 
När väl starten går så är det bara att köra, det känns inte topp men ändå helt ok. Första stigningen går rätt ok och jag håller ögonen på Joel Karlsson som jag satt som min referens. Kör om lite folk i kommande utförskörning och kommer in med gått mod till skatingsträckan i ullådalen. Här blir det tvärstopp. Jag borde satt på hudarna direkt. Efter att blivit omkörd av tre-fyra stycken som kör med hudar så stannar jag och sätter på mina. Tycker att på en skidalpin tävling borde det inte vara två km skate i lätt motlut. Jag hade inte kört banan innan och trodde det var platt. Hade jag vetat hur det sett ut skulle jag slängt på hudarna direkt. Nu förlorade jag rätt mycket tid här. Men mest av allt var jag bränd till nästa stigning. Fick trycka lite gel och sänka tempot i ullådalen. Mot slutet av stigningen började jag hitta takten igen.
 
Nervägen var mer än bristfälligt flaggad och det tar inte många hundra meter innan jag är fel (går det att köra fel så gör jag det). Hamnar till sist i parken i bräcke. När jag ser de stora hoppen fattar jag i alla fall vart jag är och sätter fart neråt. Väl nere  vid lifthuset i VM 8:an är det lite väl dött tycker jag och får ta upp kartan. Bajs. Hit ner skulle vi inte. Skulle vänt uppåt vid transporten mot VM 6:an. Delvis mitt fel, borde läst in mig mer på kartan. Samtidigt är det inte en orienteringstävling vi kör och jag svär åt flaggningen igen. Nu är det bara att bryta. Tar av mig skidorna och börjar gå upp genom Åre Fjällby mot E14, Får gå in till Åre och ta en öl tänker jag. När jag kommer upp på E14 inser jag att jag inte kan knalla in i byn i sparkdräkt och klätterhjälm, utan pengar eller telefon. (att det fanns funktionärer vid VM 6:an har jag glömt) Ångrar mig och bestämmer mig för att fullfölja, det får bli vad det blir. Får i alla fall en fin tur i pannlampans sken. Nu och framåt blir det en bekväm takt till mål och jag försöker att njuta av arrangemanget.
   Kommer i mål på 2 timmar och 38 minuter i Björnen. Trött men ändå nöjd med att jag fullföljde. En 8:e plats i min klass och någonstans i mitten totalt skulle jag gissa. Vill också tilläga att konkurrensen har hårdnat i skidalpinism tack vare det stadigt växande intresset. Om jag gjort allt rätt så hade det nog ändå inte räckt till pallen. Tror även att Joel spöat mig, han verkar vara i riktigt bra form.

Måste tacka arrangörerna för att de ordnar en rolig tävling i Åre, och kul med så otroligt många startande. Det finns dock några saker att utveckla till nästa år. För jag hoppas att det blir en uppföljning.

1. Tydliga regler om vad som gäller med hudarna. Är det uppför är det hudar. Det är inte en längd tävling.

2. Flaggning. Det var inte bara jag som hade problem med flaggningen. På ett ställe som Åre är det spår överallt så det går inte att följa spår. I snöfall och med pannlampa behövs det än mer flaggor. Pratade med Lasse Colin som är pistör och var sjukvårdsansvarig, han sa att Skistar hade 3000 flaggor som de kunde lånat ut. Jag kryssade flera gånger fram och tillbaka under utförskörningarna för att leta flaggor.

3. Går det att få till mera tekniskt krävande utförsåkning? En skidalpin tävling ska premiera både färdigheter uppför och utför. Nu var utförskörningarna mer av transportsträcka (bortsett från första nerförskörningen) och hade kunnat åkas med längdskidor.

Nu ska jag gå på Tages och äta semlor i plural :-)