När jag kom fram till Korsvattnet med skotern i morse var jag nära att göra en 180° och åka hem igen. Såg inte röken av några fjäll utan det var vitt, vitt och vitt. Jag tog en waypoint på klockan's GPS vid skotern och började ändå gå. Tänkte att jag går en bit och känner hur det känns. Flera gånger under anmarschen fick jag ändra kursen 90° efter att kollat på GPS;en.
När det tillsist började luta uppåt vart det lite lättare att orientera och jag kom upp på första toppen, Jiengetjahke efter 1,5 timme. Där var det nära att jag vände, men då nästa topp bara skulle innebära en kort omväg och ganska få höjdmeter så var det bara fram med GPS;en igen och ta ut en ny riktning. På traversen som följde var det vitare än någonsin. Här fans inga stenar eller annat att hålla riktningen med så jag gick 200 steg och sedan kolla GPS;en. Flera gånger var jag rejält ur kurs och det vart ett sick-sackande fram till nästa stigning.
På toppen räknade jag med att utförskörningen ner till skotern skulle ta rejält lång tid, då förra utförskörningen varit värre än uppfärden. Nollsikt, bristande skare, vindskravlar och stenar som man inte märkte av förrän man körde in i dem. Men som på begäran lättade molnen en aning och en kort lucka av sikt uppenbarade sig. Det var bara att köra på så fort det gick och hoppas att sikten varade ända ner.
Väl nere vid skotern hade sikten förbättrats avsevärt och jag kunde nästa ana de fjäll jag nyss besökt :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar