kontraster

Vad är skidåkning? Längdåkning, backhoppning, liftåkning? Vissa verkar ha en vilja att kategorisera skidåkning och förhärliga vissa typer och dissa andra. Helt fel tycker jag! För mig är det kontrasterna och möjligheten att använda de resurser man har till att glida fram på snö som är viktigast. Jag älskar att köra 2000+ fallhöjd i 70cm puder, men jag kan också finna stor glädje i att gå upp 20 gånger för Hammarbybacken i stockholm under 2 timmar. 

Mattias Lidgren och Jag

Den här veckan vart kontrasterna och variationen ordentlig. Den startade i Storulvån med min sons första topptur. Pelle gick på sina längdskidor med hudar upp och jag bar hans alpinpjuck och skidor. Han letade efter Yetispår (snowbordåkare på snöskor) och  jag var så stolt. 

Pelle beredd att rycka hudarna :-)

På tisdagen drog jag och Denny en chansning och stack upp till Vålåstugorna för att göra tre fjälltoppar. Vädret var skit men skulle enligt prognosen bli bättre framåt dagen. I bland kommer väderluckorna tidigare i bland senare. I det här fallet senare. Så det vart en tupplur i Vålåstugornas nödrum och sedan skoterfärd hem igen. När vi vände hemåt hade vinden mojnat men vår tidsram hade redan spruckit. 

Denny väntar ut vädret i Vålåstugorna

Onsdagen skrev jag om i förra inlägget och den innehöll finväder, finsnö och brantåkning. På torsdagen åkte vi ner till Stockholm för att hälsa på Matildas släkt. Jag passade på att köra Hammarby 2h, en tävling där man ska gå och åka så många varv som möjligt i Hammarbybacken under två timmar. Kontrasten från gårdagen i Lunndörren kändes enorm. Jag gick som vanligt ut lite för hårt och ledde efter en dryg timme.  Mattias Lidgren jagade mig och var snabbare uppför men långsammare i bytena och utför. Till sist orkade jag inte hålla undan längre och han gick om och vann på 21 varv. Mina sista tre-fyra varv gick löjligt sakta och jag är glad att jag kunde gå i mål som tvåa på 20 varv. Jag är imponerad av hur många som kom till start och som vanligt när Emil och Camilla är inblandade var arrangemanget på topp. Tack!

   Den här typen av tävlingar kanske inte borde kallas skidalpinism då det "alpina" momentet saknas i en pistad backe. I skidalpinism ska den åkare som behärskar alla momenten inklusive utförsåkning premieras. Inte bara maximal syreupptagningsförmåga och snabba byten. Kanske skulle dessa tävlingar heta Skidbestigningstävlingar? Hur som helst gillar jag dem. De ger en motivation att träna lite hårdare och skaffa sig den styrka som behövs för att köra lite längre och hårdare i bergen. Hur du än vrider och vänder på det så måste du upp till toppen på de åk du vill göra och det finns inte alltid en lift eller helikopter i närheten. I det pussel av färdigheter som krävs för att bli en komplett skidåkare är min svagaste pusselbit att gå snabbt uppåt. Så istället för att sitta hemma och gnälla så ställer jag mig gärna på startlinjen för att få stryk av någon längdåkare. Jag vet att när jag kommer hem är jag en lite bättre skidåkare och det är det viktigaste ;-)

För att knyta ihop säcken så kan jag konstatera att denna vecka innehöll familjetur under trädgränsen, pissväder i Vålåstugorna, brantåkning i Lunndörren och stadsrace i Stockholm. Jag skulle inte vilja byta bort något. Omväxling förnöjer...