Tour du Rutor, den långa historien

Micke och jag anlände till Milano på onsdag kväll, efter lite strul med att få ut hyrbilen var vi på väg upp mot Aosta där vi skulle tillbringa vår första natt.  Micke hade fixat ett rum hos en arkitekt som hette Luca och hade ett fantastiskt placerat hus högt upp på ena dalsidan. Härifrån såg man ett flertal av alpernas 4000meterstoppar. Hans son tog kabinbanan till skolan som låg nere i dalen. Om jag och Micke var avis? nja, knappt :-) Vi insåg väl redan nu att de flesta som vi skulle stå på startlinjen med hade lite bättre träningsförutsättningar än ladängens 80 fallhöjd.

Micke laddar med pizza på flygplatsen

Efter en frukost i Aosta begav vi oss upp mot startområdet i Val Girsenche. Både Micke och jag ville väcka igång kroppen lite. Jag hade inte haft på mig pjäxorna på 5 dagar på grund av en öm fotknöl och Micke hade inte varit på skidor på 3 veckor på grund av en avgrundsförkylning. Jag stack ut och sprang 45 minuter för att fortsätta vila fötterna och Micke körde skidor.

vår favortihylla!

Sedan var det dags att åka till Arvier för registrering och utdelning av startnummer och hotell. Vid tävlingscentret kunde vi snabbt konstatera att vi var de enda som inte såg ut som Killian med solglasögonbränna. Det är inte ofta en 68 och 63kg kille får känna sig stora. Alla såg sjukt snabba ut.

Fiat Panda 4x4, rostfri, jag hade lätt bytt mina kolfiberpjuck mot denna!

Dag ett

Kl 08.00 på fredag morgon var det daxs för start. Det var begränsat till 350 startande lag i vår klass. Med damer och juniorer var vi nog närmare 1000st på startlinjen. Tack vare våra förnämliga CV: med gedigna meriter från Fjellpuls cup :-) var vi placerade i första startled... Första biten var ca 1 km på platten längs en transportled och sedan upp ca 200 fallhöjd i en pist för att sprida ut startfältet innan man kom in i första riktiga stigningen. Tempot var galet högt i början och alla våra planer om att hålla igen i starten rök direkt. På ca 2500 meters höjd och efter 1000 gjorda fallhöjdsmeter började det höga starttempot ta ut sin rätt. Vid 3000 meter gick det rejält långsamt och minsta lilla försök till fartökning var svårt att hämta sig ifrån. Sista uförskörningen var ca 1000 fallhöjd med 500 i uppkörd bristande skare och sedan 500 i skog. Här var det ren överlevnad som gällde.

Resten av dagen ägnades åt att torka utrustning, äta och försöka få så mycket vila som möjligt.

film från dag ett

Dag två

Klockan ringde 05.30 och det sprätte inte direkt i benen... Start kl 08.00 även idag.  Som vi såg det fanns det tre sätt att klättra i resultatlistan. 

-Att köra riktigt fort i starten, innan det smalnar av, sedan är det mer eller mindre omöjligt att gå om uppför.

-Snabba byten, vår enda fördel från ladängen.

-ladda på rejält utför.

Alternativ ett provade vi igår och det var verkligen ingen hit på den här höjden. Så då blev det alternativ två och tre som gällde idag. Taktiken fungerade bra, vid varje byte och utförskörning plockade vi lite placeringar och hamnade i en lite bättre position i stigningarna. Sista utförskörningen var 2000 fallhöjd och här gick det riktigt bra och när vi summerade dagen var vi 35 placeringar bättre än i går.

Trötta men nöjda efter etapp två.

film från dag två

Dag tre

Att vakna dag tre var bortom segt och de 2800 höjdmetrarna från i går satt som betong i benen. Fick anstränga mig för att inte spy upp frukosten. Dagens start gick i en by som heter Planaval. Där fick inte alla bilar plats så vi fick parkera ca 800 meter ner i dalen. Den promenaden fick bort illamåendet och vi började se rätt positivt på den kommande dagen. När det började närma sig transiverkoll insåg jag att jag glömt min sändare i bilen... En något seg språngmarsh senare var det dags för start.  Taktiken från igår låg kvar. Det fanns fler trötta ben än våra i dag och tempot uppför var tidvis behagligt och jag fick tid att reflektera över vilka fantastiska omgivningar vi befann oss i.  Sista utförskörningen var även i dag 2000 fallhöjd och vi lyckades placera oss ytterligare 10 placeringar bättre jämfört med i går. 

dag tre

Sammantaget har det varit tre fantastiska dagar. Tidvis brutalt jobbigt, alltid vackert och spektakulära banor. Det har varit kul att ta del av den enorma bredd sporten har i alpländerna.  1000 pers på startlinjen och alla i full racesetup och topptaggade. Vi känner oss nöjda med vår placering, 177 av 350 startande lag i vår klass, ganska precis mitt i. Om vi ska göra om det här vill vi nog komma ner två veckor innan och acklimatisera oss. Våra stigningshastigheter (höjdmeter/minut) mellan 2500 och 3500 meter var rejält långt ifrån vad vi brukar kunna prestera. Hur som helst var det inte ett bra resultat vi jagade. Vi ville komma ner och se, lära och uppleva stämningen, och det har vi verkligen fått göra.