dawn to dusk

Vår ambition var att hinna 4 toppar i Sösjöfjällen. Med tanke på hur oerhört korta dagarna är nu så är det till att starta innan soluppgången om man vill få något gjort.  Första toppen var Giedtiegaejsie, 1025m. Sedan plockade vi Riepietjahke, 1051m, Serviesgaejsie, 1081m och avslutade med Grönfjället 1023m. Grönfjället ligger precis vid vägen och erbjuder 600 fallhöjd på sydväst sidan. Flera av bäckravinerna kan nog erbjuda riktigt rolig åkning om snöläget normaliserar sig. Östsidan är dessutom riktigt fin med flera lite brantare häng. Det är ca 14 mil från östersund och noll anmarsch. Ett bra turalternativ när man har ledsnat på snasarna och oviksfjällen. Generellt kommer det dessutom mycket snö i det här området.

soluppgång med åreskutan i fonden.

Vi vart fem personer i dag, Jag, Mattias Skantz, Lasse Collin, Kristoffer Lidvall och en trevlig Micke som jag aldrig uppfattade efternamnet på.

Kyrkan, 1067m är en av jämtlands spetsigaste toppar och brant från alla håll. 

Lasse på väg upp på Grönfjället.

solnedgång över Grönfjällets systertopp, faavregendurrie som såg ut att ha en fin östsida.

Totalt idag vart det 1800 fallhöjd och 22km i mestadels fint väder.

Multisport

Säsongen har startat mindre än bra. De flesta av de ännu ogjorda topparna i Jämtland saknar tillräckligt med snö på sina anmarscher eller är för otillgängliga för att hinna på en decemberdag med dess begränsade ljus. I onsdags bestämde jag och Mattias Skantz oss att ändå kolla läget runt Korsvattnet. Dagens mål var Dåeriestjahke och Dåeriesvaerie. Mattias hade varit i krokarna helgen innan och då hade det varit bra med snö.

Dagens första gren blev skotercross. Det var bra med snö på skoterleden och vi var första skoter upp mot korsvattnet. Tyvärr hade det hunnit bli 7° varmt och snön var allt annat än lättkörd. Första biten av skoterleden går över ett par bäckar och upp genom skogen innan den ansluter till bilvägen som går upp till dammen i korsvattnet. På den korta sträckan hann vi köra fast tre gånger. Så dagens andra gren var marklyft med skoter. Mattias och jag må vara "born to run" men vi är absolut inte "born to lyfta 350kg fyrtaktsskoter" :-) Då ska man nog helst heta Igor och inte väga 63kg...

Väl uppe vid korsvattnet kunde man hålla sig för skratt. Trots att det är mitten av december och sjön ligger på 740 meters höjd var det ändå öppet vatten. Snömängden hade minskat rejält av vinden och värmen. När vi började gå kom samtidigt de första regndropparna.

Dagens tredje gren var skidalpinism, vår favorit gren!

Dåeriestjehke

sista biten upp vart utan skidor och bitvis på svallis. Det var nära på stegjärns före.

Dagens fjärde gren var vattenskidåkning tillbaka till skotern i horisontellt hällregn. Väl tillbaka i bilen var vi rejält blöta, men ändå ganska nöjda med att tagit oss ut och gjort två toppar trots förhållandena.

konsten att springa 1km på 15minuter

För att klara 15minuterstempo behöver en del faktorer stämma.

1. Minst 15-20m/s i motvind
2. Sådan mängd kläder så det känns lite "tungt" att röra sig.
3. Mestadels bristande skare med is däremellan, om du håller dig på stigen. Annars ljung i rikliga mängder.
4. 1100 meters fallhöjd på 8km.

Denny och jag hade turen att springa i dessa förhållanden i går. Vi lyckades ta oss 14km på 2tim och 30 minuter. Den skarpsinnige ser att detta ger en snitt tid på ca 10Min/km. Vilket berodde på att vissa partier faktiskt var nerför...

Bitvis var det helt ok, lite skydd från vinden och bara några cm snö på stigen.

Sista biten upp mot toppen blåste det galet mycket. kändes som toppröset skulle blåsa bort :-)

Blå himmel och sol, kalasväder i jämtlandsfjällen!

premiär

Det fanns inga alternativ. Den här helgen skulle det åkas skidor. Det stora samtalsämnet på jobbet senaste veckan har varit snö, eller snarare bristen på snö. Vart ska man ta vägen? Allt har kollats och dubbelkollats. Norska snödjupskartor, svenska snödjupskartor, Smhi och Yr. Bekanta i alla hörn av jämtland har ringts. Men efter fredagsdygnets supervärmebölja och regn är det som att börja om på nytt... Det fick bli kanonsnö i Åre.

Härlig start på säsongen!

Denny Calvo och Ingrid Stengård på platån strax under VM8:an bergstation. Natursnön lyser med sin frånvaro trots höjden

Sista biten upp mot gondolen berg fanns det ingen sprutsnö. Sporadiska fläckar natursnö erbjöd lite sicksack gång uppåt tills vi inte kunde stå upprätt i vinden och vi vände ner igen. 

Dagen avslutades med att vi bestämde oss för att söndagen fick spenderas med löparskor i oviksfjällen istället. 

Tragiskt dåliga förhållanden, men en rolig dag likväl. Det är trots alltid bättre att komma iväg än att sitta hemma.

snart daxs igen?

Nu var det länge sedan jag skrev, men det var också länge sedan det var snö. Just nu tittar jag på väderprognoser och snödjupskartor över Sverige och Norge flera gånger om dagen i hopp om att det ska börja bli åkbara förhållanden. Hoppas det går fort.

Sedan sist har en sommar passerat och Mio har hunnit bli 7 månader. Pelle är en stolt och fantastisk storebror. Långa fjällturer har fått stå tillbaka och jag är nöjd med att jag hunnit springa en del och klättrat ganska mycket. Slog vad med Johan Edman i fjol om att jag efter flera år med bara snorsportande och alpinturer skulle klättra 7b+ (skandinavisk grad 8) innan säsongen var slut. Kändes skönt att få sätta två stycken under oktober. Lika nöjd är jag över att jag hade disciplinen att inte börja tokdra förens jag byggt upp grunden och på så sätt hållit min glaskropp skadefri :-) Nu är målsättningen att undvika att upprepa förra årets tvåmånaders förkylning från helvetet och kunna få till en fantastisk skidsäsong.

Jag lägger upp några bilder som får bli en kort sammanfattning av sommaren och hösten

Tyvärr vart det lite för lite fjällöpning i sommar, men de gånger jag kom ut var det fantastiskt

Här i Sant Elm tillbringade vi två veckor med klättring varannan dag och vandring/löpning däremellan

Dromskåran från nu i helgen, kanske höstens sista barmarkstur?

Mio har fått följa med på många fjällturer

löpning på Mallorca med Mattias och Jesper

den längsta dagen

En tur som jag velat göra i två års tid är en travers mellan Ljungdalen och Tossåsen. Den skulle innehålla 7 toppar och vara drygt 40km lång. Dessutom skulle man passera Storådörren, Lillådörren och Lunndörren, som skulle kunna erbjuda fantastiska brantåk i sina stora U-dalar. Västra sidan av Storådörren, dvs östsidan på Synder-Storådörrsflället har en linje som jag kikat på tidigare och velat kolla in noggrannare. Den är 500 fallhöjd och extremt brant och ihållande. Om den skulle gå att åka tror jag att det skulle bli det svåraste och mest exponerade jag åkt.

Vi hade trott på lite mer snö...

Att få alla faktorer att falla samman i form av väder, snöförhållanden och tursällskap har tagit sin tid. Det är inte superlätt att hitta folk som kan gå 40km+ i bra tempo och sedan åka 55 graders exponerade åk. Större delen av säsongen är dagarna dessutom för korta och snön för instabil. Så fönstret för den här turen är smalt, ändå stod Jag, Daniel Klintefelt, Karl Almestål och David Nordblad på min parkering kl fyra på morgonen i söndags med en stabil prognos och målet ställt på Ljungdalen.

rådslag på topp nr 2

Väl framme i Ljungdalen startade vi i löparskor för att spara tid och energi innan vi kom upp på snö. Tyvärr tog det lång tid innan vi nådde den första snön och då hade vi insett att det skulle bli en lååång dag. Efter plaskande genom surmyrar, kryssande mellan snöfält som kollapsade under skidorna så nådde vi topp nr 2 efter fyra timmar. Att ta sig ner från topparna skulle tagit ett par minuter på skidor men utan sammanhängande snö var det nu nästan lika jobbigt ner som upp. Vi tog ett rådslag om vi skulle fortsätta eller inte. Resultatet vart att Karl och David vände tillbaka och jag och Daniel fortsatte, men tänkte ta oss till Nordsättern istället för Tossåsen efter att vi tagit oss till Storådörren. Där skulle Karl och David plocka upp oss.

Daniel på väg upp för topp 3

Topp 3,4 och 5 flöt på rätt bra med ok utförskörningar som skulle varit riktigt fina om det varit mer snö. efter totalt sju timmar står vi på toppen av Synder-Storådörrsfjället och inser att det var riktigt bra att vi inte valde att fortsätta mot Tossåsen, här försvinner verkligen all snö.

insteget på Östväggen.

Tyvärr är det bara insteget på östväggen som har snö, men det positiva är att det verkligen ser möjligt ut i bättre snöförhållanden. Nu var det bara att ta sig ut till Nordsättern kvar. Vilket inte var så bara. Efter ytterligare fyra timmar i löparskor genom myrar, ljungbuskar och ett rejält vad är vi rätt nöjda när vi möter upp med Karl och David.

från blöta pjäxor till blöta skor...

Det gick inte riktigt som tänkt idag, men jag fick umgås med roliga kompisar i fantastisk miljö och episkt väder. Jag tror fortfarande stenhårt på den här turen i bättre snö. Utförspotentialen är riktigt fin.

storådörren

skönt med lite svalka idag :-)

Avalanche Awareness Day

Har legat lite på latsidan med bloggandet ett tag. Lite mindre tid över nu med en 6 veckors bebis hemma :-) I måndags var jag och Martin Larsson i Åre för att medverka i en "Avalanche awareness day" med Åre Lavincenter. Gabiel Arthur skulle göra ett reportage för Naturkompaniets magasin "365" och ville ha med lite personal från Naturkompaniet. Jag och Martin tyckte det var en perfekt möjlighet att repetera och fräscha upp lite lavinkunskap. Om det är något jag lärt mig under min skidkarriär så är det att det att man aldrig ska tro att man är fullärd när det gäller laviner.

Mårten går igenom grunderna med en transciver

Jag är imponerad av hur mycket vi han med under en dag. Mårten hade vägt av bra mellan teori och praktik och vi fokuserade på det viktiga under dagen, dvs hur man undviker att hamna i en lavin.

Typiskt vårväder. Lite sol, lite moln.

Dagen avslutades med en kaffe och sammanfattning i solen. Jag gillar Mårtens evidens baserade tänk kring laviner, fritt från hokus pokus och overifierade teorier. Han är också helt införstådd med konflikten bra skidåkning=mycket snö och brant=lavinfara.

cykelpremiär

Förra säsongen vart det inte mycket cyklande, jag fastnade lite i löpningen. I år är ska jag försöka att växla lite mer mellan passen. Tror det är bra för att minska skaderisken.  När jag var ute och sprang i ändsjönområdet i tisdags så konstaterade jag att det var betydligt torrare än väntat.  På vissa partier där de packat snön och solen inte kommer åt låg det lite kvar. Annars var det både snöfritt och torrt på de flesta ställen. Kul!

Keb Classic

I Helgen var jag uppe i Kebenekaise med Denny Calvo och tävlade i Keb classic. En tävling som jag hade lagt på hyllan p.g.a. Mios ankomst till världen. När han nu kom 2 veckor tidigt så öppnade det upp sig för ett deltagande. Matilda följde med ner till Stockholm och hälsade på släkten i Södertälje. Jag flög vidare till Kiruna.

När jag bestämde mig för att tävla var det 4 dagar kvar till start och att hitta ngn som var villig att dra till Keb för att tävla i två dagar med så kort varsel borde vara omöjlig. Jag började med att fråga Denny, som i ett svagt ögonblick tidigare under säsongen sa att han skulle köra med mig om barnet skulle komma tidigare. Han verkade inte helt främmande, och om jag inte kunde hitta ngn anna så skulle han ställa upp. Jag kollade runt med några andra som jag vet är snabba, Micke Andersson, Arvid Lorentzon och Karl Almestål. Förståeligt var det ingen av dem som kunde med så kort varsel. Så nu var det bara att hoppas på Denny. Denny är en klippa och på torsdag satt vi på flyget upp till Kiruna.

Det var Dennys första skidalpina tävling och han hade lånat ihop lätta grejor från Dynafit. Efter två dagars med storm, snöfall och avkortade banor körde vi in på en 11 plats av 23 startande lag i Alpin(den längre) klassen. Jag är glad att jag kunde komma upp och tacksam att Denny ställde upp på så kort varsel!

Totalt var det runt hundra personer till start i år, nästan en fördubbling mot ifjol. Hoppas på ännu flera till nästa år. Den lite kortare skitouring klassen borde kunna passa de flesta som gillar att gå toppturer i fantastisk terräng. Så ni som läser det här, sätt ihop ett lag till nästa år!

Film från Keb Classic 2013

Jämtlands bästa skidfjäll?

Vad krävs för att få till ett bra skidfjäll? Lekfull terräng? Mycket fallhöjd? Effektiv fallhöjd? Orörd snö? Ett fjäll som har allt det är Himmelsraften vid Mjölkvattnet. Här finns fina öppna ytor, rolig skogsteräng och några av Jämtlands längsta rännor. 

   I dag körde jag och David två av rännorna. Den nedre, som är markerad med grönt är inte så väldigt brant men otroligt fin. 10-15 meter bred och nästan 400 fallhöjd.

Vägen upp gick genom den tydliga lavingatan  till höger i bilden och bjöd på stenhård snö.  Jag gick och svor över att jag glömt skarjärnen hemma.  Skogen här är ganska gles och här har jag haft riktigt fin åkning tidigare

När vi kommit upp till "topppyramiden" tog vi skidorna på ryggen och klättrade upp i den översta rännan som är ca 200 fallhöjd. Hade nog trott och hoppats att den skulle vara lite brantare än den var. Det var bara allra översta biten som  krävde lite mer "teknisk" åkning.

Vi hittade faktiskt två gamla spår på vägen upp, någon som känner sig skyldig??

tårta

Den 25;e mars blev jag pappa på nytt. Det blev en pojke och Pelle är mycket stolt över att vara storebror. Allt gick bra och som kille kan man inte sluta att imponeras av vilket arbete en kvinna är kapabel att utföra. Nu blir det nog lite lugnare på topptursfronten ett tag. Får satsa på kvalitetspass i Ladängen i stället :-)

 

Om vi ska återgå till vad den här bloggen handlar om så finns det ytterligare en sak att fira. När jag bestämde mig för att göra alla toppar i Jämtland på skidor, så var det första jag gjorde att nåla upp alla toppar på laminerade fjällkartor.
   Jag tog Carl's lista och började uppifrån och jobbade mig neråt. Vissa toppar finns på flera kartor då de lappar över varann. Flest toppar hamnade på karta Z6, näst flest på Z7 följt av Z5, Z4 sedan ganska jämt fördelat med Hotagsfjällen i botten.
   Jag har skidat mig igenom topparna på må få och efter väder och sällskap. Men nu har jag gjort alla markerade toppar på Z7!

Om vi ska bli riktigt nördiga ett tag så ska vi kolla lite vikter på transcivers. Om du är noga med vikten, köpt lätt rygga, lätta kläder osv så bör du fundera på vad din transciver väger. Antennerna tar stor plats, men borde det inte gå att göra dem lite smidigare? Själv använder jag oftast Freerider från Pieps. Enkel antenn gör att den kräver en del övning att hantera, men vikt och storlek talar för sig själva.

Arva Neo kommer ut nästa vinter. Det lilla jag använt den hittills känns bra, priset kommer att hamna under 3000kr