långt, långt bort.

Det finns några toppar i Jämtland som ligger riktigt långt bort från närmaste väg. Två av dessa är Sjevlle och Strååhte i norra Sösjöfjällen. Med en skoter så kommer man till norra Stor Burvattnet, därifrån är det en 22km runda om man vill göra bägge topparna.

Mattias på väg upp från Stor Burvattnet.

Jag gillar verkligen dessa fjäll. Inte de högsta i Jämtland, men ofta bra fallhöjder. De låga starthöjderna gör att man dessutom får ett par hundra fallhöjdsmeter med fin skogsåkning. Att det är ett av Jämtlands snörikaste områden är en bonus.

Vi hade även tänkt göra Aallejegaejsie som syns här på bilden.

Ursprungsplanen var att även göra norska Aallejegaejsie, men vi insåg att det skulle bli tajt med tid om vi ville hinna tillbaka till bilen innan mörkret. Synd, jag tror att sydsidan ner mot strååthe kunde ha varit riktigt fin. 

Mattias på väg upp på Strååthe under en sällsynt lucka i molnen.

Om man fick drömma så skulle alla turer vara som en vårtur i Norge med bra väder. Tyvärr så är det inte alltid vår, eller bra väder eller att jag är  mer än två veckor i Norge. Dessutom bor jag i Jämtland så i stället för att sitta hemma så får man ta vad man haver och ofta blir det flatljus och halvmeters vindskavlar. Jag måste erkänna att det finns en charm i det också. Dessutom dyker det då och då upp fantastiska åk som man annars hade missat.

Vaeride

Efter målgång var jag osäker på min placering. Trots att jag körde fel i fjol och verkligen försökte köra rätt i år så missade jag i Björnen (något jag inte var ensam om. Tycker sjukt synd om Olof Häggström som missade ett guldläge av samma anledning) Tror jag bara förlorade några minuter på detta, men det kändes ändå lite trist. När man kommer i 70km/h och är supertrött och det är mörkt så går det inte att ha för täta banmarkeringar. 

Vid prisutdelningen dagen efter var det fortfarande ingen som sett ngn resultatlista. När Jag, Fredrik Sätter och Anders Burman vart uppropade så trodde jag att det ändå hade räckt till ett brons i H40. När jag får se resultatlistan på Facebook nästa dag och där är etta i H40 inser jag att ngt är fel.

På grund av dåligt väder har tävlingsledningen strukit första stigningen i tävlingen och sedan lagt till ytterligare ett varv i sista stigningen. Vid min varvning gick jag genom målet två gånger och fick således en för snabb tid. Klantigt av mig. Jag påpekar detta efter målgång till en av funktionärerna. Han svarar att det inte ska vara ngt problem då de kommer se att jag har två sluttider och ta den sista.

När den nya reviderade resultatlistan kommer några dagar senare är jag fyra och slagen av Christer Köhler från Umeå. Grattis! Så jag blir utan medalj, trots att Gunnar Andersson i sista nr av Åka Skidor lovat att alla som tävlar i skidalpinism ska få medalj ;-) 

Jag tackar arrangörerna för att de tar tag och ordnar en tävling, dessutom verkar de verkligen vilja göra en bättre och bättre tävling för varje år så nästa år tror jag det kommer bli ännu roligare. Tack!

Nu längtar jag till Fjällmaraton vinter, då blir det dagsljus och körning på fjället. Dessutom avslutas det med över 1000 fallhöjd offpist i ett svep :-) Glöm inte att anmäla er!